judith
det är min farmor. judith. sött namn.
hon fyllde år i söndags.
min farmor och farfar är smått kända i min hemby. enligt mig och de som bott där länge.
min farfar var skräddare och min farmor var slaktare i byns affär.
de kunde bytat jobb om man ska kolla på manliga och kvinnliga yrken.
jag kommer ihåg för snart ett år sedan. vi firade jul hemma. mattias var hos mig och vi hade precis blivit tillsammans. tyckte och tycker fortfarande att det var kärt att han firade jul med mig, så nu firar vi med hans familj i år.
vi spelade rassel. denna lek där man ska få en sexa på tärningen så får man ta ett paket ur högen där alla har lagt in 3 stycken (vi kör med det) för ett visst antal kronor.
min farmor är sjukt högljudd. hon skriker och gapar så man får ont i huvudet. smått jobbigt men jävligt härligt. nu saknar man det.
i våras åkte min farmor i på sjukhus för hon hade ett tryck över bröstet. jag åkte och hälsade på henne och efter ett tag när jag frågat både patienter på hennes rum och läkare, fick jag följe med en läkare nerför några våningar för att hämta henne. de hade precis tömt hennes ena lunga på vätska. en liter (!).
helt plötsligt är hon liten. som ett barn i en för stor sjukhussäng.
hon har alltid varit liten. når mig till brösten ungefär. liten och "mullig" som en farmor ska vara.
jag fick ialla fall följa med henne till läkarna när de skulle prata med henne. min pappa och mamma och faster och farbror hade inte kommit än.
chocken kom. hon hade förändringar på lungorna och levern, som inte skulle vara där. det var någon slags tumör.
nu; hon har haft cancer ett bra tag, i lungorna, levern, mjälten, skelettet.
jag gratulera henne i söndags som sagt, men bokstavligen så fanns det ingen farmor kvar. hon är bara skinn och ben.
nu väntar man nästan bara på det onda...
vilket är värst? att veta att man ska mista någon och vänta på det, eller att man mister någon helt plötsligt?
angående det första så mår man dåligt hela tiden medan man "väntar".
och det andra; då hinner man inte ta farväl..
nackdelar vilket som...
hon fyllde år i söndags.
min farmor och farfar är smått kända i min hemby. enligt mig och de som bott där länge.
min farfar var skräddare och min farmor var slaktare i byns affär.
de kunde bytat jobb om man ska kolla på manliga och kvinnliga yrken.
jag kommer ihåg för snart ett år sedan. vi firade jul hemma. mattias var hos mig och vi hade precis blivit tillsammans. tyckte och tycker fortfarande att det var kärt att han firade jul med mig, så nu firar vi med hans familj i år.
vi spelade rassel. denna lek där man ska få en sexa på tärningen så får man ta ett paket ur högen där alla har lagt in 3 stycken (vi kör med det) för ett visst antal kronor.
min farmor är sjukt högljudd. hon skriker och gapar så man får ont i huvudet. smått jobbigt men jävligt härligt. nu saknar man det.
i våras åkte min farmor i på sjukhus för hon hade ett tryck över bröstet. jag åkte och hälsade på henne och efter ett tag när jag frågat både patienter på hennes rum och läkare, fick jag följe med en läkare nerför några våningar för att hämta henne. de hade precis tömt hennes ena lunga på vätska. en liter (!).
helt plötsligt är hon liten. som ett barn i en för stor sjukhussäng.
hon har alltid varit liten. når mig till brösten ungefär. liten och "mullig" som en farmor ska vara.
jag fick ialla fall följa med henne till läkarna när de skulle prata med henne. min pappa och mamma och faster och farbror hade inte kommit än.
chocken kom. hon hade förändringar på lungorna och levern, som inte skulle vara där. det var någon slags tumör.
nu; hon har haft cancer ett bra tag, i lungorna, levern, mjälten, skelettet.
jag gratulera henne i söndags som sagt, men bokstavligen så fanns det ingen farmor kvar. hon är bara skinn och ben.
nu väntar man nästan bara på det onda...
vilket är värst? att veta att man ska mista någon och vänta på det, eller att man mister någon helt plötsligt?
angående det första så mår man dåligt hela tiden medan man "väntar".
och det andra; då hinner man inte ta farväl..
nackdelar vilket som...
dina åsikter
trackback